Jag reste som praktikant genom nätverket Framtidsjorden för att dokumentera två lokala organisationers projekt med bla ekologisk odling på Sri Lanka.

Små fötter och stora skor

Jag provade skor för första gången i en lankesisk skoaffär idag. Har flera ånger gått förbi dessa gnistrande små färgsprakande juvelhålor, men nästan blivit bländad av allt glitter och blänkande läder och inte riktigt mäktat med att börja gå igenom alla dessa skor. Men så idag började jag kika på närmare håll och mina ögon föll genast på ett par glittriga röda (svag för sådana) och ett par gnistrande blå och lila. Där fanns skor som hämtade från 80-talets melodifestival och ett par som skulle tjänat väldigt bra som Dorothys röda i Sagan om Oz. Till min förvåning fanns där också mycket stora damskor, vilket är mycket märkligt av två skäl: För det första är lankeserna generellt mycket små i jämförelse med oss som verkligen ser ut som jättar - det är väldigt svårt för stora mig som har medium size i Sverige att hitta några kläder som passar mig här, inte smakvis, för det finns många fina plagg, men storleksvis eftersom det inte alltid finns kläder i X - eller XXXL, vilket jag ibland behöver. Frågade häromdagen, trots brist på hopp, ifall det fanns NÅGRA byxor ALLS i min storlek. Ett biträde i personalen gjorde en grimage med ena mungipan, tog fram ett måttband och förde det aningen ovilligt runt min midja och sa nej och log. Jag vickade artigt på huvudet och skrattade lite, för det är så man gör här och är ett väldigt bra sätt att ta sig ur obekväma situationer och även ett bra sätt att hantera livets svårigheter på, som jag tänker ta med mig hem till Sverige (får se hur det kommer att fungera där) och hon skrattade tillbaka och log. Så gjorde även två andra manliga bidträden som stod bakom disken. I affärer är det i princip alltid väldigt många som arbetar, så allt man gör gör man inför en mindre publik. Det är bara att inse att man är stjärna, le och gilla situationen, medan personalen desperat försöker slänga fram allt i affären för att göra dig nöjd, trots att det inte var just den väskan eller det var ett par skor i en annan storlek du ville titta på. "Men den här då, eller den här? Finns i en annan färg! Men varför vill du inte ha den här då, det är en bra väska?"
I klädaffärer som affärskedjan Fashionbug får du ofta service i form av någon som följer med dig och inte ska du ta med dig klädhängaren ini provrummet för den är tydligen onödig att bära på, även om jag tycker att det tar onödig tid att sedan hitta samma biträde när jag kommer ut därifrån för att säga, nej tyvärr och ge tillbaks klädplagget, men har du väl bestämt dig för att den här passar mig jättebra, den vill jag köpa, får du en kasse att bära den i eller som bärs åt dig inne i affären. I sådana här sammanhang trängs min svenska integritet och känsla för vad som är privat med minst en lankes i affären. Liksom mina fötter försökte tränga sig ner i ett par skor som borde ha passat mina fötter, men de var helt enkelt för breda - inte för långa utan för breda - under de senaste månaderna i flipflopps har jag väl blivit så plattfotad så att fötterna har flutit ut (nä inte riktigt, men nån'ting har ju hänt). Ett manligt biträde med andra biträden även de redo att hjälpa till ville då så klart tvunget att jag 'madame' (ett vanligt uttryck som får mig att känna mig purung) skulle sitta ner, "jo, sitt ner på stolen, så hjälper vi dig". Min erfarenhet sa mig att dessa män kommer inte att vilja förstå att skon inte passar förrän de har fått försöka sätta på den, så det är väl bara att uthärda och le då tänkte jag och det är ju inte helt otrevligt med en kille i min ålder som "neels down in front of me", medan jag kände mig som Askungens styvsystrar som försökte få på sig glasskon som bara passade Askungen, medan kompisen, som är mer i lankes size därefter gick catwalk inför en publik på 8 manliga biträden. Så var det det där med de stora skorna ja, som jag tidigare tittat på och skrattat åt och sagt 'locko', (stora, för stora), till ett affärsbiträde åt. De var så stora så de definitivt skulle ha passat en man och eftersom det knappast finns så många dragqueens (om ens några alls) här på Sri Lanka och lankesernas fötter borde passa i vad som med min blick borde vara barnstorlek kändes detta mycket märkligt. De byxor jag oftast ser ser ut att passa långa anorektiska barn. Det märkliga var att det inte bara fanns ett par skor för långa gigantiska kvinnliga fötter, utan flera, rentav många. Kanske finns det någonstans långa lankesiska kvinnor med mycket långa och stora fötter.

Spindelmannen och andra figurer

Just nu bor jag i Lewella strax utanför/i utkanten av Kandy, 10-15 min med bil, i Fatima Retreat House eller med andra ord ett lugnt kristet jesuitboende med kapell. En kortväxt mycket vänlig familj på fyra personer, två äldre kvinnor, den ena med huckle och med varma leenden knappa på tänder och en bror och en son, som alla är förvånansvärt duktiga på engelska och vars hus har rasat ihop under jordras bor också här som utomstående. 

Fast deras hus ligger i ruiner verkar de inte ledsna, kanske dels för att de är här, men jag upplever det som något lankesiskt att se allvaret i situationen, men samtidigt le ett äkta leende och helt realistiskt se på saken: ”shit happens, det är en del av livet, likaså döden”.

Varje morgon mässar ”syskonfamiljen” bön en längre stund innan maten och nämner Jesua.

En kväll fick jag frågan; ”madam is also a christian catholic?” som följdes av ett stort varmt troende leende och glittrande ögon, men jag var ju tvungen att svara nej och leendet dog som om tomten precis skulle ha tagit av sig skägget. Funderade en stund för att komma på något uppmuntrande, men att säga att jag inte var kristen över huvud taget eller att min vän inte ens var ''religiös'' skulle inte göra det hela muntrare så jag sa bara ''No, no....no''.

Bhuddismen är ju huvudreligionen här på Sri Lanka, men kristendomen – liksom hinduism och till mindre del islam - är också stark och det har gjort ett stort intryck på svenska mig som kommer ifrån landet där religiositet nästintill är tabu, att religionen är som en identitet här. Vad som är mer slående är att tex en hindu kan gifta sig med en kristen och ditt barn konvertera till en annan religion. Det är liksom inte ”Jag är en AIKare o nu ska vi slå IFKarna (eller tvärtom).”

Ofta får jag och resekamraten frågan vilken religion vi tillhör och att säga att man inte har någon religion är ungefär som att säga att man inte bara skippar att se VM-fotbollen (i Sverige då, här är det CRICKET som gäller:) ) utan att man inte tittar på sport över huvud taget. Men i Sverige har valet att ”välja bort” aldrig fått mig att känna mig fattig utan bara varit befriande just därför att det har varit ett val, för att det har funnits ett val slår det mig nu. Som fattig har du inte samma valmöjligheter att tillgå.

Vi säger att Jesus följer efter oss eller följer med oss, (beroende på hur man nu vill se på det), eftersom denna härliga figur dyker upp på ja, jag tror i princip nästan alla ställen vi sovit över på på vår resa. Detta kan dels ha att göra med att de organisationer vi främst varit på har uppstått ur något kristet samfund och att de ordnar sovplatser till oss på kristna ställen eller att hotellvärdar kanske tycker att Jesus också vara med, det är ju honom de vita turisterna ber till. Att Negombo som ligger nära flygplatsen sedan kallas ”lilla Rom” för att där tydligen finns så många kyrkor är en annan femma. Sri Lanka har ju också varit kolonialiserad av kristna figurer i flera århundraden.

Högt upp på väggen kan man ibland se ett foto av någon person som man förstår har betytt mycket, men nödvändigtvis inte varför eller vem det är. På Satyodaya hänger det en sådan tavla där det på kvällen kryper fram en decimeterstor svart figur med åtta ben. Därför kallar dom honom Spindelmannen, men från fader Paul fick jag veta att det var kocken som hade arbetat där i 15 år och att det inte finns några farliga, bara för oss olustiga, spindlar här.

Weather and changes

Jag har ett flertal ganger forsokt fa svar fran lankeser pa nar regnperiodern(a) borjar och slutar, men har hela tiden fatt olika svar. Nagot som jag jag upprepande ganger hor ar att vadret har andrats de senaste aren och jag forstar nu att det ar sa och att det ar darfor jag far sa olika svar. Det ar januari nu, men for nagra ar sedan skulle regnet ha avtagit vid den har tiden pa aret. Det har nu regnat ihallande i flera dagar - det forsar vatten fran stuprannor - kraftigt mer an ett dygn i strack och jag fragar om det inte brukar regna sa har ibland annars. Nagon sager att det har gjort det, men inte pa den har tiden av aret. En annan sager att det inte alls brukar regna sa har, inte tre dagar i strack utan uppehall.
Igar blev jag och min resekamrat "evakuerade" fran organisationen Satyodayas center som ligger uppe pa en av bergssluttningarna liksom sa manga andra hus i Kandy till en sakrare plats, ett kristet retreatcenter i Kandy. En familj hade begravts under sitt hus nar jordmassor foll ner pga regnet. Trad och jord hade rasat ner over den storre vagen som leder upp till organisationen och till var fasa fick vi se att jord hade rasat ner pa andra sidan huset sa att fonstret var mer an halvt tackt.
Idag nar vi akte tillbaka for ett kortare besok sag vi hur hus ar farligt nara pa vag nerfor dar jorden har minskat pga av ras och regnet har gjort sprickor i murar som haller jord pa plats.
Som sa ofta ar det de fattiga som drabbas hardast. Idag fick vi hora att ytterligare manniskor dott under rasmassor. Det ar de fattiga som har hus som lattare faller ihop nar jord och trad rasar over dem, som inte har samma byggmojligheter. Men ocksa rika, giriga pa utsikt och stort utrymme, som byggt stora chabrak som vager tyngre an mindre hus kan fa sina hus forstorda, men det ar storre chans att de inte bor dar nar det faller ihop och att de har storre mojligheter att bygga ett liknande bygge igen. Ett sadant bygge  ar eventuellt pa vag ner for sluttningen dar Satyodayas center ligger, sa idag utlyste organisationen en fri dag och alla som bor dar ar pa vag att flytta, tillfalligt hoppas vi.
Jag fragar ifall sadana har ras har intraffat tidigare i Kandy pag regnet och far svaret att det har ar forsta gangen.

Blicken

Efter ett par månader i den här delen av världen ser turisterna väldigt naket klädda ut, (speciellt på stranden - de är ju i princip helnakna! - och jag förstår nästan inte varför lankeserna här inte stirrar ut dom som jag, men de har väl förstås blivit vana). För att inte tala om bleka, ja faktiskt vita. De sticker verkligen ut bland alla andra och jag märker hur jag chockartat stirrar på dom, men inte för mycket, inte så mycket som jag skulle vilja, för det slår mig att jag också är vit. Jag inser att det är så en del stirrar på mig ibland och att jag måste sticka ut lika mycket. Vid ett tillfälle kom jag på mig själv med att jag hade glömt bort att min kropp var vit och att jag sett mig som brun. För jag o min resekamrat hade ju inte sett några andra västerlänningar på länge och för att visa respekt och smälta in lite bättre klär vi oss som lankesiska tjejer gör, i T-shirt och kjol eller längre byxor. Märkligt klädda med blicken stirrande längs med affärerna på gatan kommer turisterna och jag försöker att bete mig mer som att jag bor här, för jag är ju trots allt inte riktigt turist.  

Fortsättning på fortsättningen nr 5

Vi åkte bil och tåg nerför bergen till Trichy igen för att vara med på en kurs där representanter för de flesta asiatiska lokala organisationerna ur Framtidsjorden var med. Flera personer från Ladakh i Indien i närheten av Himalaya var där.

Sedan bar det av till en mindre håla (som jag inte vet vad den heter. Jag försökte säga vad den hette, men fick svaret att ett sådant ställe existerar inte). Vid kusten, en bit från Pondechcherry, dit vi också åkte, låg det i alla fall. Vi fick husrum hos en fransman och hans familj i vad som är en del av Oroville om jag nu har förstått det rätt. Oroville är utspridd och hänger inte ihop. Det var väl tänkt att bli en stad och ett eget samhälle en gång i tiden och är det på sätt och vis, (tex måste du ansöka om att få vara med i Oroville), en vision om en bättre värld, skapad av västerlänningar, däribland, främst the Mother. Vi åkte på besök till en amerikans kvinna, (fast det var längesedan hon bodde i USA) en annan invånare eller medborgare av Oroville ute i ”bushen” som berättade sin livshistoria och sin strävan och sökandet efter en bättre värld. Det visade sig att där hon nu bodde hade det en gång varit ödemark och hon hade varit med när ”bushen”- en skog av gröna växter - hade planterats, vilket hade varit svårt. Eftersom det inte hade funnits några andra träd där hade alla träd de planterat dött till en början, tills de fick idén att plantera träd där som växer i Australiens torra områden. Så nu finns där en skog. Otroligt häftigt.

Vi besökte Pondecherry där fransmännen satt sina spår och byggnader från kolonialtiden ännu står kvar. Det var som om jag lämnade Indien för en stund. Det kändes välbekant, mer som hemma, tills jag traskade ut från denna del av staden igen. Vi besökte också ett "ashram" där, en plats för meditation, för att vara tyst och där det fanns en bookshop med andliga böcker, bla anteckningar från The Mothers tankar om sitt inre andliga arbete. 

Lite mer turistigheter, i form av anpassad restaurangmat med en övernattning i någon stad, vad den nu hette, i närheten av flygplasten. Nu skulle de andra asienpraktikanterna följa med oss på ett kort besök till organisationerna på Sri Lanka.

Väl på flygplasten möttes vi denna gång av en uppklädd man som spelade flygel.

Negombo. Ett par nätter uppe i bergen i Galaha, Nillambe ovanför Kandy. Ett par nätter i Kandy på organistaionen Satyodaya med en motvilligt dansande tomte som kastade hårda karameller till barnen och delade ut julklappar, sång och musik där vi också skulle vara med och uppträda och sjunga en sång på singalesiska.

Och nu ett gott slut och en god början av 2011 här vid stranden och havsbruset i Dalaewlla, Unawatuna, en bit från Galle. I morgon blir det tåget till Kandy och en three-wheelers till Satyodaya (uttalas Sattjodi).

Fortsättning på fortsättningen nr 4

Tillbaka till Trichy en natt (med lite inarbetad semester i Negombo ovanför Colombo) för att med buss resa vidare uppför slingriga bergsvägar igen, men den här gången till organisationen Key-Stone i Nilgiri, Indien. Kyla, som en sval svensk sommar ibland eller hösten innan vintern därhemma, så kändes det. Jag såg min andedräkt och insåg att jag behövde köpa på mig tröjor. Sov med fyra sådana och några filtar över mig om natten. En del indier traskade omkring barfota i flippers med vinterkläder och mössa på huvudet. Det doftade te, det var teodlingar överallt, men jag såg få människor som plockade, längs med stora bergsdalar. Fantastiskt, förrädiskt vackert. Där tebuskarna växer växte det en gång skog. Indien och Sri Lanka är väl världens största exportörer av te. Därför kan man ju tycka att det skulle finnas massa olika tesorter i butikerna här, men här serveras kaffe- och tesumpen. Det goda téet och variationsrikedomen är det vi som har hemma.

Det var häftigt att besöka Key-stone som bla arbetar med att hjälpa och bevara ursprungsbeolkningarnas traditioner och kunskaper. Vi fick bla se en film om hur män tar sig ner för höga bergsvägar i linor för att samla in honung och organisastionens miljövänliga tvåltillverkning (in real life då).